Dermoid sinus

Hos rhodesian ridgeback finns en medfödd, ärftligt betingad hudcysta som kallas dermoidcysta eller dermoid sinus. Rhodesian ridgebackens rastypiskhet är att håret längs ryggraden växer i riktning mot huvudet och där bildar en kam (ridge), som har gett rasen dess namn, ridgeback (ryggkam).

Dermoid sinus hos rhodesian ridgeback finner man framförallt nackregionen framför ridge-området eller efter detta område ned mot svansroten och i enstaka fall en bit ut på svansen. Cystan, eller cystorna som uppträder som ett tunt hudrör är en medfödd missbildning och finns där när hunden föds och kan inte uppstå senare i livet. När ryggmärgen, som en del av centrala nervsystemet, bildas tidigt under fosterutvecklingen kan det kvarstå en förbindelse mellan huden och ryggmärgen och där bildas då cystan. Arvsgången är ej klarlagd.

Defekten kan vara svår till mycket svår att upptäcka hos den lilla valpen. Genom att lyfta huden och känna med fingertopparna mot varandra genom huden framträder sinusen som en smal tråd. När man drar huden försiktigt med fingret på svansen så vill inte huden följa med där sinusen sitter. Ytan på sinus har en liten öppning med en hårtofs och kan sedan stå i förbindelse med ryggmärgshinnorna eller bara mot kotorna. Den öppna förbindelsen finner man i bäckenregionen, medan dermoid sinus i främre delen av kroppen i regel endast har en bindvävssträng ned till en hals- eller bröstkota. Strängen kan gå i en vindlande gång och vara förgrenad. Själva cystans vägg är klädd med hudliknande vävnad. Innehållet består av hår, hudtalg och överhudsrester.

En icke infekterad dermoid sinus förorsakar i regel inget obehag för hunden, dock måste man alltid räkna med att en infektion tillstöter då hår och hudrester avsöndras från huden i själva strängen och kan detta då inte komma bort uppstår infektionen. En infekterad cysta kan däremot ge långvariga besvär och någon spontanläkning kan man inte förvänta sig. Operation är den enda säkra behandlingsmetoden. En operation kan vara besvärlig genom att cystan går in på djupet, under huden. Om cystan eller cystorna ligger i bäckenregionen måste man vid operation alltid tänka på att det kan vara öppen förbindelse in till ryggmärgen. Hundar som föds med sinus avlivas och endast vid upptäckt på vuxna hundar övervägs operation.

Höftledsdysplasi (HD)
Är när höftleden är ofullständigt utvecklad eller missbildad. Ledkulan och dess håla passar inte riktigt utan kanterna skrapar i varandra vilket resulterar i en ledinflammation. Höftlederna röntgas på hundarna och då helst inte före 18 månaders ålder. Resultatet sändes till Svenska Kennelklubben vilket där graderar graden av HD på höfterna i Excellenta, Ua, I, II, III, IV där IV är mycket svåra förändringar på höftlederna. Bedömningen excellenta höftleder ges mycket sällan. Antalet hundar som är Ua (HD-fria) ligger på 90-95 % av antalet röntgade hundar. Hundar som skall användas i avel ska vara röntgade med Ua som resultat. Från och med januari 2000 gäller en i Norden enhetlig 5-gradig bedömningsskala (A,B,C,D,E) där A och B motsvarar ua, C motsvarar I:a, D motsvarar II:a, och E motsvarar III:a och IV:a.

Artros
Är en kronisk ledsjukdom. Ledens ben och brosk förändras. Det bildas valkar längs ledytornas kanter och ledkapseln förtjockas. Artros leder ofta till hälta, som särskilt visar sig efter vila. Artros är en del av det naturliga åldrandet men kan även drabba helt unga djur av vissa raser. Förändringarna sitter i armbågsleden och kan även finnas i knäleden. Orsaken till armbågsartros är inte känd men ärftlighetsgraden är ganska hög. Armbågslederna röntgas på hundarna i likhet med höftleder. Resultatet sändes till Svenska Kennelklubben vilket där graderar graden av AD på armbågarna i Ua, I, II, III. Ua är utan anmärkning, I är lindrig anmärkning, II är måttlig anmärkning och III är kraftig anmärkning. Antalet hundar som är Ua (AD-fria) ligger på 90-95 % av antalet röntgade hundar. Hundar som skall användas i avel ska vara röntgade med Ua som resultat.

Kroksvans
(sammanväxta kotkroppar). Det här är inte någon vanlig defekt men rhodesian ridgebacken kan födas med två eller flera sammanväxta kotkroppar i svansen som inte är böjliga i varje kotmellanrum. Oftast bildas ett hårt, oböjligt parti som kan vara rakt eller vinklat. Den här defekten förekommer hos många olika raser.

Ocd
Rhodesian ridgeback kan i likhet med många andra storvuxna raser också drabbas av osteochondros som är en ledsjukdom där en flisa släpper från ledkulan och därefter kapslas in. Det leder till en smärtsam ledinflammation och hunden blir halt. Symtomen börjar först när hunden är 8-9 månader. Vanligast är att armbågsleden drabbas. Därefter kommer bogleden, knäleden och hasleden i nämnd ordning. Ärftlighet, för hastig uppväxt och för kraftig belastning på lederna (exempelvis höga hopp) är orsaker.

Spondylos
Även spondylos kan rhodesian ridgebacken drabbas av men är ovanligt. Det är en ryggförändring som orsakas av inflammation i diskernas yttre zon. Den ger benpålagringar på kotkropparna som kan överbrygga hela undersidan av kotmellanrummen. Förändringarna behöver inte vara smärtsamma. I de fall där spondylosen sitter i övergången mellan sista ländkotan och korsbenet orsakar den ofta symtom.

Entropin
Rhodesian ridgeback kan födas med entropin som är när övre och/eller undre ögonlocken är inåtvända vid ögonbrynen vilket medför att hårstråna skaver mot hornhinnan och irriterar denna. Detta måste opereras.

Thyroidea
Finns i två versioner och kan drabba de flesta lite större hundar. Ena sorten är autoimmun thyroidea och den är med stor sannolikhet ärftlig. Den andra är idiopatisk och kan uppstå på vilken individ som helst och har ingen påvisad arvsgång. Symtomen uppträder tidigast vid två års ålder och visar oftast i att hunden blir trött och nedstämd och mycket låg aktivitet. Livslång medicinering med tabletter återställer hunden.

Kryptorkism
Innebär att den ena testikeln eller båda testiklarna ligger kvar i bukhålan eller i ljumskkanalen utan att vandra ner i pungen. Nedvandringen av testiklarna till pungen påbörjas hos normalt redan några dagar efter födelsen. De flesta normala hundar har testiklarna på plats redan vid sju till åtta veckors ålder. Diagnosen kryptorkism kan inte alltid bestämmas förrän efter sex månaders ålder, eftersom vissa hundar har en försenad nedvandring av testiklarna till pungen. 6-10% av rhodesian ridgebacken har kryptorkism. Kryptorkism har en hög ärftlighetsgrad. Tumörrisken är låg men hund som har kryptorkism bör uppmärksammas då förändrad lukt, pigmentförändringar eller hudförädringar kan vara relaterat till tumörer i testikeln. Det kan även hända testikeln snurrar runt sin egen axel vilket kan ge hunden stora smärtförnimmelser.